Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Tio punkter om utbildningen

Jag tänker försöka göra som jag blivit ombedd, dvs. redogöra för några saker som Christian Dorph önskade i sitt invitationsmail. Det gällde mina egna undervisningserfarenheter, mina pros & cons, förslag på nya sätt att göra saker – och kanske inte minst viktigt: utifrån påståendet att ingen skola är utan en idé, och denna idé blir efterhand till ett arv, ett sätt att bedriva verksamheten på – medvetet och i kanske de flesta fall omedvetet.

Text: Gunnar D. Hansson

Text på ett sköldhandtag från 200-talet, Illerup Ådal, Århus. Den äldsta hittills funna satskonstruktionen på nordiskt språk. Läses från höger till vänster: NITHIJO TAWIDE – 'Nithijo gjorde (detta)'.

 

Diktförsök på flygbussen från Aarhus Flyghavn 23 januari 2012, kl. 10.15

Motsatsen till vad som kallas textsamtal, intertext och palimpsest
demonstrerades i Århustrakten vid en gammal offerfest.
I Illerups vackra vattenrika dal,
man sänkte de dödade krigarnas vapenarsenal
i jylländsk våtmark, nu börjar ni förstå,
segrarna trodde det måste vara så.
Detta hände år tvåhundratjugotvå.
Det gjorde gott för självtron, visst, men dumt,
ty bland motståndarnas vapen fanns något skumt,
där fanns runskrift, små laddade tecken med mening,
och på grund av denna Illerupsfolkets fienderening
kom skrivkonsten till Århustrakten med onödig försening.

 

Foto: Jäger Arén

Första punkten – handlar om fjärilar

Rubrik: Sommerfugledalen

Bertil Gullander är ett okänt namn för de flesta. Men inte för alla. Inte för fjärilsintresserade. Han var en bildkonstnär som blev en av Skandinaviens främsta fjärilsexperter. Han gav under andra hälften av 1900-talet ut tre imponerande fjärilsverk på Norstedts förlag – Nordens dagfjärilar (1959), Nordens svärmare och spinnare (1963) och Nordens nattflyn (1971). Det fjärde och avslutande verket, Nordens mätare, var färdigt vid slutet av 1980-talet, men fick vänta på utgivning av förlagsekonomiska skäl. När författaren dog 1999 hade boken ännu inte givits ut.

Om Inger Christensen hade ett nära förhållande till Bertil Gullanders verk vet jag inte. Men det skulle inte förvåna mig – Bertil G:s böcker är bildkonst och fjärilskunskap i förening. Den sista och avslutande delen blev aldrig någon bok, men verket finns idag i sin helhet på nätet. Boken behandlar den stora familjen, Geometridae, mätare, som omfattar omkring 350 arter i Norden. Att jag nämner Bertil Gullanders bok beror på ett av dess avslutande kapitel: ”Nya samt väntade arter”.

Och det är här det börjar handla om författarutbildningar. Åtminstone för mig. Varför skulle till exempel inte vissa sydeuropeiska migranter som Cyclofora puppillaria bli en del av det nordliga fjärilsbeståndet? Och vilka överflyttningar från de nordiska grannländerna är att vänta?

Varför skulle t.ex. inte Scopula frigidaria, ej sällsynt i nordöstra Norge (Sydvaranger) samt förekommande i nordöstra Finlands skogsmarker med blåbär, så småningom kunna påträffas längst norrut i Sverige? En annan art, Thetidia smaragdaria (bild 7), är rätt utbredd i södra Finland och på Åland, vissa år allmän. Den finns ju även lokalt inne vid Oslofjorden. Det skulle väl inte vara så otroligt att så småningom kunna få ta den i Sverige, varför inte i Uppland?Varför inte en Thetidia smaragdaria på Biskops-Arnö? Det kräver stort kunnande och åtskillig sensibilitet att skriva ett kapitel med titeln ”Nya samt väntade arter”. Under merparten av mina femton år på Litterär gestaltning trodde jag mig äga lite av det kunnandet. Inte minst när det gällde arbetet i antagningsgruppen. Så troligen icke längre. Det är så det känns. Och här uppenbaras kanske också skillnaden mellan litteratur och fjärilsutbredning. Avsensibilisering har också med ålder och biotopanpassning att göra, och kanske i högre grad när det gäller ny litteratur än nya fjärilsarter.

Här börjar min allegoriska konstruktion bryta samman. Kanske är det bäst att hålla isär naturens och språkets formbildande principer. I sommerfuglevärlden skiljer man inte mellan prosa och poesi. Det som var möjligt för Inger Christensen i Summerfugledalen är inte möjligt för andra. Prosa är inte poesi. Detta är en gammal distinktion som möjligen går i graven med mig (trots att jag som skönlitterär författare blivit känd för att inte bry mig om den skillnaden).

Kort om skillnaden mellan prosa och poesi:
Prosa: ”Jag är så glad att det äntligen blivit höst”, sade hon med ett dröjande tonfall ...
Poesi: Jag är så glad att hösten äntligen är här,
men döden, ack, finns ständigt där...

Andra punkten – om ett förändrat landskap

Den fjärde delen av Bertil Gullanders verk kom inte ut. Beroende på ändrade ekonomiska villkor i förlagsvärlden. Del fyra var lika bra som del ett, två och tre. Vad som hänt sedan starten av Litterär gestaltning år 1996 är att etablerade strukturer inom de litterära offentligheterna förändrats – och inte bara ur det snäva perspektiv som är författarutbildningens. Detta vet vi alla. De stora bokförlagens roll som bärare av ny litteratur är inte lika självklar som tidigare. Nya mindre förlag har kommit till liksom helt nya litterära miljöer med vidare verksamhetsfält än bara bokutgivning. Förändringen gäller också den s.k. författarrollen som befinner sig i en snabb omvandling där författarens ofta intima kontakt med och beroende av de stora förlagen minskar eller försvinner. Och i medierna: ett tilltagande textbuller och en lika tilltagande tystnad. Den litterära offentligheten håller på att brytas upp, eller: har en god stund hållit på att brytas upp. Mest i Danmark och Sverige (men på olika sätt), minst i det rika, lyckliga Norge.

Vid Litterär gestaltning har inriktningen på boken, eller snarare texter för tyst läsning, allt sedan starten varit helt dominerande, också och inte minst bland kursdeltagarna. Vi ville från början tro att att nationsgränserna saknade betydelse för våra tre länders litteraturer, eftersom de är skrivna på i grunden samma språk och utifrån en i flera avseenden gemensam äldre och modern historia – givetvis med en del avgörande skillnader. Men när manuskripten lämnar kursen kan de möta mycket olika öden, beroende på i vilket lands litteratur de hör hemma. Om manuskript som vid utbildningen betraktas som konstnärligt likvärdiga blir utgivna och hyllade, eller blankt refuserade, hänger i hög grad på om de är skrivna på svenska, norska eller danska.

Fjärde delen av Bertil Gullanders fjärilsverk kom inte ut för att den var sämre än de tidigare, utan för att något i – kalla det kapitalismens nya mediala offentlighet – hade förändrats. I det forna Sovjet eller Ungern hade förmodligen del fyra kommit ut – liksom i det forna Sverige eller Danmark.

Tredje punkten – om den nygamla kapitalismen

I Terry Eagletons nyutgivna bok Why Marx was right (2011) skriver han att ordet ”kapitalism” under oproblematiska skeden brukade ersättas med ord som ”den moderna tiden”, ”industrialism” och ”västvärlden”. Men när kapitalismen är i kris brukar man kalla kapitalismen för kapitalism. Det är ett tecken på att systemet har slutat vara lika självklart naturligt som luften vi andas, säger Terry Eagleton. Hursomhelst börjar vi inse att det vi tagit för självklarheter när som helst kan dö. Så har det känts under de sista åren när det gällt den unga litteraturens en gång självklara relation till de ärevördiga stora förlag som också uppbar, utgav och främjade den nya litteraturen.

Det finns inte längre, eller kommer inte att finnas, en given mottagarapparat för de goda, någon gång sensationella, litterära verk som kommer fram ur utbildningen. Detta var den främsta anledningen till att Ideella Föreningen Autor bildades i direkt anslutning till Litterär gestaltning, men helt fristående från Litterär gestaltning. Elva böcker har föreningen hittills givit ut. Och fler kommer. År 2008 startade Autor Eter – en nätbaserad utgivning som hittills publicerat ett tiotal verk. I förra veckan – efter fyra års verksamhet – hade Autor Eter sitt första samröre med penningekonomi. Vi köpte ett domännamn för 1 250 kronor: autor.se. Författarutbildningar behöver inte begära nya utökade uppdrag för sin verksamhet. Uppdragen att skapa utrymme för initiativ när det gäller nya former av litterär offentlighet och nya former av litterär nordism kommer av sig själva. Självklarheter kan inte bara dö, de kan också födas.

Carl Jonas Love Almqvist i Aftonbladet, 3 juli 1847:

En skaldekonst, som skall blifva till lif inom ett folk, kan icke göra det, utan att samhället sjelf får framgå att utbilda sina former till samma rena frihet, hvarom skalden sjunger: eljest komma menniskornas tillstånd, på ena sidan, och poesien, som vill lefva bland dem, på den andra, att inbördes stå som en bitter ironi på hvarann: de blifva tillsammans två lögner, i stället för en sanning, och ingendera kan hålla sig uppe.”

Fjärde punkten – frågar om det längre finns en verktygslåda

Den amerikanske litteraturvetaren Jonathan Culler har sagt att poesin idag saknar en samtida teori. ”Runt förra sekelskiftet utgick i stort sett all litteraturteori från poesin. Detta eftersom den framstod som språkets kvintessens. I dag inte så. Numera är det den berättande litteraturen som uppvaktas av teorin” (cit. Lyckans berså, s. 291). Och Culler är inte ensam om denna iakttagelse, han är en bland många som beskriver denna poesins teoretiska utmattning. Atle Kittang är en annan, den förut nämnde Terry Eagleton en tredje (i boken How to read a poem).

Under i stort sett hela min tid vid Litterär gestaltning i Göteborg har jag samtidigt varit verksam vid Litteraturvetenskapliga institutionen i samma stad. På min lott vid Litterär gestaltning föll de litteraturseminarier som senare skulle komma att kallas Poetikseminariet. De egentliga textsamtalen utifrån deltagarnas egna texter har jag bara sparsamt medverkat i. Detta bestämmer också det perspektiv jag kan anlägga. Och som jag lite spekulativt vill anlägga. Jag tror – vad kanske inte många tror – att litteraturvetenskap, kritik och skönlitterärt författande sitter i samma tidens hårda grepp. Poesin var en gång för inte så länge sedan litteraturvetenskapens viktigaste angelägenhet. S.k. modern poesi var bara för ett par tre decennier sedan det 'värdesystem' som attraherade de flesta av de mest intresserade studenterna. Där fanns teorins – och innantilläsningens – egentliga spelplats. Så inte idag. Poul Borums Poetisk modernisme (1966) är en av de skandinaviska juvelerna i den gamla kronan.

Den i England verksammme bulgariske litteraturprofessorn Galin Tikhanov menar i en uppsats att vi idag i det tjugoförsta seklet lever i den teoretiska litteraturanalysens allra sista skälvande tid. Eller närmare bestämt så är den redan förbi. – Uppsatsens titel: ”Why Did Modern Literary Theory Originate in Central and Eastern Europe? (And Why Is It Now Dead?)” i: Common Knowledge, Vol. 10, Issue 1, Winter 2004.

Tiden från 1910 till en bit in på 1990-talet kännetecknas av ett teoretiskt skarpsinne när det gäller innantilläsning av den litterära texten som hade sina rötter i Ryssland, Tjeckoslovakien, Ungern – och England (som Tikhanov något förbiser). Men, säger någon, överflödar inte också vår egen tid av teori? Jo, men av annan teori, kulturteori, postkolonial teori, identitetsteori, kognitiv teori, antropologi osv.

Vad jag tycker mig ha märkt under de senaste decennierna är att förtecknen för poesins ställning som teoretiskt ledande genre drastiskt har förändrats. Den lyrikbaserade litteraturteorins status har sjunkit i takt med medieindustrins expansiva romanisering. Poesin finns kvar, men dess teoretiska potential har devalverats. Behovet att luta sig mot ett sammanhängande referenssystem eller värdesystem har ersatts av vad Zygmunt Bauman kallat ”flytande identiteter”. Jag tycker mig ha sett detta. Och det är inget speciellt för skrivarkurser, där är poesin fortfarande stark som ett slags evig ur-genre. Den svenska lyrikbloggen poeter.nu rymmer 500 000 dikter och har tusentals bidragsgivare. Ibland blir det böcker av denna väldiga produktion med liten efterfrågan – nu senast volymen 181 dikter till Tranströmer. Christian Dorph efterfrågade mina egna undervisningserfarenheter, mina pros & cons – här är det omöjligt med vare sig pro eller con – jag kan kan bara säga att jag har varit med vid den akademiska lyrikläsningens dödsbädd. Men innantill-läsningen och textsamtalen fortsätter – det är vårt dagliga bröd. Och den övervägande delen av vår planets sju miljarder människor tror på ett evigt liv – i någon form. När tidskriften Lyrikvännen för några år sedan ställde frågan ”Vad är poesi bra för?” till ett antal personer, punkterade akademiledamoten Horace Engdahl frågeställningen: ”Där skulle mitt svar vara: poesi är inte bra, den är nödvändig. Det nödvändiga är något man inte kan vara utan, utan att man behöver veta varför.” Ännu ett citat, som kanske handlar om mitt eget lyrikanalyserande liv – av den spanske poeten Antonio Gamoneda: ”Jag har förslösat min ungdom vid en tom grav, jag har tröttat ut mig med frågor som ännu hamrar i mig som en häst i sorgset sken genom minnet. [...] Sådan är ålderdomen: klarhet utan vila.” (i: Förlusterna glöder, sv. övers. Ulf Eriksson & Magnus William-Olsson, 2007).

Femte punkten – har skrivarutbildningar något med forskning att göra?

Litterär gestaltning har sedan några år bestått av två verksamheter med vissa täta förbindelser: författarutbildningen och forskarutbildningen. Två av de tre nuvarande doktoranderna har tidigare varit studenter vid författarutbildningen, och två av forskarutbildningens handledare har varit eller är lärare vid författarutbildningen. Men i praktiken har de båda verksamheterna relativt lite samröre med varandra, vilket också är önskvärt. Doktoranderna är etablerade författare som har ställt sig inför uppgiften att pröva något i den egna litterära erfarenheten mot tankemodellen forskning. Den uppgiften är inte särskilt relevant vid författarutbildningar, vare sig för studenter eller lärare/handledare – hur motiverat det än kunde tyckas vara att jämföra reflektionen vid författarutbildningen med just forskning. Det har gått inflation i vetenskapsanknutna termer för beskrivningen av samtida konst, också samtida diktning – ”undersökning” och ”utforskning” är gängse klichéer. En sådan terminologi är sannolikt främmande för de flesta författare, åtminstone om den skulle knytas till vetenskapliga anspråk. Det är väsentligt att upprätthålla en åtskillnad mellan såväl terminologier som praktiker inom författarutbildningen och forskarutbildningen. Samtidigt pekar avståndet mellan de båda verksamheterna på ett slags outnyttjat utrymme, en väldig potential för en ”ny scen” för vidare reflektion – såväl med rent litterära som med vetenskapliga förtecken. Vi har bara sett början, men strömmen är stark. ”Design är kapitalismens fortsättning med andra medel” har det sagts. Och designforskare vill vi inte bli.

Sjätte punkten – handlar om boken Var slutar texten?

Vad jag har att komma med när det gäller forskningsfrågor inom skrivarutbildningsområdet har jag försökt att säga i boken Var slutar texten? som utkom för ett halvår sedan. Det är meningslöst att försöka återge vad som där avhandlas av smått och stort. Men uppläggningen av boken skulle jag kanske kunna säga något om, eftersom den speglar något av den självförståelse som Litterär gestaltning gett upphov till för mig – och kanske för några andra inblandade. Boken består av fyra huvudkapitel och avslutas med en nostalgitripp till 1800-talet. Och kanske knyter den an till den inledande frågan på temat om ”att ingen skola är utan en idé, och denna idé blir efterhand till ett arv, ett sätt att bedriva verksamheten på – medvetet och i kanske de flesta fall omedvetet”.

Essän – form
Poetik – innehåll
Samtalet – processen
Plus: Kritiken – värderingen

Kanske befinner vi oss (utan att veta om det) i ett kunskapsteoretiskt dilemma. Hur hitta sätt att säga vad som är bra/dåliga skrivarutbildningar? Hur förenar vi konstens sinneserfarenheter med en kritisk erfarenhetskunskap? En ny form av konstkritik eller omdömesförmåga måste kanske växa fram, en typ av kritik som vi tidigare aldrig sett. I varje fall inte på universiteten. Och som det kommersiella mediasamhället och dagspressen med all sannolikhet inte har plats för. Eller är ”kritik” fel ord, kanske borde man be Immanuel Kant om att få låna ett annat av hans ord: ”omdöme”/”omdömeskraft” – för det är väl där vi står efter några decennier av skrivarutbildningar. En ny typ av kritik, av omdömen, av värderingssätt – i det som Georg Lukács redan för hundra år sedan trodde skulle kunna finna en plats i det tomrum som uppstått mellan vetenskapen och konsten.

Sjunde punkten – om medelklassen, bondeståndet och proletariatet

[som tillsammans med punkt åtta, nio och tio delvis hämtats ur boken Var slutar texten?]

I Kommunistiska manifestet hyllas i hänförda ordalag borgerskapets och medelklassens historiska betydelse. Eller med Hanna Arendts ord: ”Den största lovprisning av kapitalismen som någonsin skådats” (The Recovery of the Public World, 1979, s. 334). Det var från medelklassen och kapitalismen det moderna frihetsbegreppet kom, demokratin, idén om medborgerliga rättigheter, feminismen, republikanismen, den moderna vetenskapen.

I essän ”Litteraturen som institution eller Alka-Seltzer-effekten” talar Hans Magnus Enzensberger – helt utan nostalgi – om det borgerliga samhällets ”mest lyckade uppfinning” = ”litteraturen såsom vi känner den” (i: Till det normalas försvar, 1992, s. 127). I centrum för Enzensbergers intresse står den litteraturens betydelseminskning han ser sig märka. Vi har mycket att tacka medelklassen för. Men inte för de nordiska skrivarutbildningarnas textsamtal. Den pedagogiken kommer historiskt sett inte från medelklassen. Den kommer från bondeståndets och proletariatets organisationsförsök. Från den skandinaviska religiösa läsarrörelsen. Vi får inte glömma det. Det är det som gett de nordiska skrivarutbildningarna deras särart. Tror jag. Är jag övertygad om. Från den icke-akademiska folkbildningens traditioner. Mindre från universitetens seminarietraditioner än från Nicolai Fredrik Severin Grundtvig och – i Sverige – från Oscar Olsson-med-skägget, studiecirkelns grundare och pionjär. Så kan man kanske helt kort förklara den ställning som samtalet/textsamtalet fått inom den svenska – och nordiska – universitetsbaserade skrivarkursverksamheten.

Alltsedan Litterär gestaltnings start har textsamtal kring deltagarnas texter utgjort kärnan vid utbildningen. Det är också dessa samtal som alla deltagargrupper (i muntliga och skriftliga utvärderingar) pekat på som det mest betydelsefulla för det egna skrivandet och läsandet.

Walter J Ong och Jacques Derrida må ha invändningar mot denna idealistiska kunskapsmodell med tal och skrift i produktiv konflikt och som problematisk enhet – där litteratur också är samtal, deltagande och kroppslig närvaro. Den klassiska skandinaviska folkhögskole- och folkbildningsmodellen har dock byggt på denna orenläriga kontamination. I tider av utbildningspolitikens instrumentalisering och kortsiktiga lönsamhetssträvan har denna modell tvingats till svåra och ofta motvilliga kompromisser. Friktionerna och konflikterna har varit legio. Det Levende Ord måste kunna evalueras och genomströmning mätas. I ett post-välfärdssamhälle styrt av njutningsinriktad kapitalism och mediestyrd välplanerad underhållningsindustri får frågorna om konst- och folkbildningens självständighet en ny dignitet och delvis nya förtecken. Författarutbildningen Litterär gestaltning har valt vad som kan synas vara en konservativ traditionell modell för sin verksamhet. Den har dock fördelen att kunna skapa sin egen muntligt-skriftliga normativitet och dialogicitet liksom en gång folkrörelsernas bildningsverksamhet, på en och samma gång präglad av ideal och distans. Det viktiga är inte vad man gör utan hur man förändras.

Åttonde punkten – om att textsamtal är eller kan vara poetik

Samtal gör inte dåliga texter till bra texter (eller dålig konst till bra konst). Samtal har inga markerade radslut, de tar bara slut eller tar aldrig slut. Relationen mellan tal och skrift är komplicerad.

Skrivandets ögonblick är inte samtalets ögonblick. Det handlar om vitt skilda slag av individuell och social energi, dialogiska koreografier och kulturella genrer. ”Före och runt varje text utbreder sig en geografi av redan inrättade stilar och förebilder, bland vilka texten måste bryta mark (vare sig den modifierar, imiterar, pastischerar, parodierar, kombinerar eller slätt ignorerar). Dessa makrostilar är klangliga och betydelsemässiga referensområden för varje språkligt yttrande. Det individuella ordet befinner sig i en osynlig dialog så fort det tar hänsyn till dem” – säger Horace Engdahl i ett referat av Michail Bachtins syn på den litterära textens dialogicitet (Stilen och lyckan, s. 39).

Samtalets poetik, textsamtalets poetik – ordsammanställningarna vill sig inte. Går inte. Poetik talar om hur något görs. Eller i äldre tid: borde göras. Polisförhörets och domstolsförhandlingens poetik. OK. Liksom politikens poetik, bilindustrins poetik, syndikalismens poetik. Eller dialogundervisningens poetik.

Textsamtal har inget med gestaltning av själva samtalet att göra. I bästa fall är det en övning i att följa en text en bit bortom läsandets konventioner. Några ord smälter samman med mina egna ord, andra underbygger en tanke, ytterligare andra uttrycker andra avsikter och för mig främmande tolkningar, dold eller öppen polemik. Och en textsamtalsledare kan vara bra att ha när tre-fyra-fem saker sägs samtidigt och meningarna hoppar omkring. Liksom en talarlista. Ett textsamtals dialogiska relationer är inte detsamma som en texts dialogiska relationer, som författarordet.

När Marsilio Ficino år 1459 i Florens upprättade Academia Platonica utgjorde denna till en början informella inrättning ett försök att på ett annat sätt än de gängse universiteten förvalta och organisera kunskap. Syftet var att återuppta traditionen från de diskussioner som Platon organiserade i trädgården Akademe i Athen. Samtalet utgjorde grunden, inte föreläsningen. Tolkningar och diskussioner av sekulära texter stod i centrum. Akademimodet spred sig – och organisationsformerna reglerades genom förordningar och krav. Och ordet ”akademi” förändrade som vi alla vet betydelse efter varierande statusbehov och myndighetsanspråk. Trots att uppgifterna om Ficinos första akademi är knapphändiga råder dock en viss enighet om att den kännetecknades av en öppen diskussionsform som stod i medveten motsättning till tidens formella och postskolastiska universitetsmiljöer.

När de första skrivarkurserna gjorde sitt intåg på de svenska universiteten möttes de av ett visst – högst begripligt – motstånd. Den öppna samtalsformen var problematisk. Den ansågs som icke-akademisk – i ordets mer sentida bemärkelse.

Nionde punkten – var tänkt att handla om att frågorna om poetik skulle behöva uppgraderas inom skrivarutbildningarna

– men den begränsade föredragstiden räcker inte till för denna punkt (därför mindre stilgrad)

Några terminer efter starten för fjorton år sedan behövde vi ett namn eller en ämnesrubrik för något som vi tyckte oss urskilja. Vi upptäckte att det kanske i allt det vi diskuterade fanns ett "överskott" – och något som kanske gick utöver eller överskred själva hantverksinsikterna. Och det blev inget särskilt märkvärdigt eller nytt svenskt undervisningsord. Vi startade ett särskilt seminarium – och det fick heta "Poetikseminariet".

Poetikdiskussioner har förekommit – och behövts – i litterära sammanhang i 3000 år – så varför skulle vi utgöra ett undantag just nu? Poetik har alltid funnits. Men kanske inte alltid nedskriven poetik. Det går – vågar jag anta – en nedskriven poetik på 1000 poeter. Den äldsta och viktigaste nedskrivna poetiken är Aristoteles 2300 år gamla Poetik. Den viktigaste och mest lästa nordiska poetiken är Snorres 700 år gamla Edda.

Ordet "poetik"

  • kan uppfattas som normgivande, som ett slags rekommendationer i skrivande – som mer eller mindre synliga regler (som en gång under renässansen, när Aristoteles upptäcktes på nytt)
  • eller: som beskrivande – alla har en mer eller mindre medveten poetik: Frödings poetik, Cézannes poetik, Ernst Billgrens poetik osv.
     

Poetik-ordet råkade ut för en utrensning i smyg. (Ungefär som med det gamla ärevördiga svenska firmanamnet "Åhlén & Holm". Vart tog "Holm" vägen, när det började heta "Åhléns"?) Men sedan ett drygt decennium verkar ordet och företeelsen med full kraft vara på väg tillbaka. Inte minst i den anglosaxiska världen – där det f.n. verkar leva ett renässansliv – uppburet, frekvent, firat. "Poetics of Architecture", "Poetics of Design", "Visual Poetics", "Digital Poetics", "Poetics of Space", "Poetics of the Iraqi War", "Poetics of the Presidental Election". Det tycks ha ersatt ordet "Esthetics" – som på något sätt verkar ha gjort sitt. "Poetics" förefaller trivas i postmoderna – eller efter-postmoderna – miljöer. Och ordet "Poetics" äger inte den borgerligt-dekadenta belastning som kusinen "Esthetics" har.

Eller är det ingen kusin? I Nordisk Familjebok (1915) står det så här (i en utmärkt artikel): "Poetiken är alltså en del af vetenskapen om det sköna, estetiken." Men poetiken verkar under de senaste åren ha startat eget – och utvecklat firman…
Alltså: inte teori, utan praktik som ändrar teorin.

[Vad kan det då vara gör som gör poetikbegreppet så användbart? Kanske att det inte i första hand är något slags vetenskapligt belastat begrepp som är ute efter smarta tolkningar och vetenskaplig samsyn – utan är något som är inriktat på själva den konstnärliga kunskapen, på sådant som har att göra med tillblivelsen av ett verk, med tillblivelsen av varje verk.

Är poetik då ett särskilt ämne, en särskild disciplin? Ja, men i så fall ett märkligt slag, eftersom det är ett slags självorganiserande aktivitet hos den skrivande själv. Ett sätt att fråga vad man tror att man vet om den egna skapande verksamheten. Av lika stor betydelse för en själv som för mottagaren. Och ett slags icke-teori: en prövning av praktiken som i sin tur prövar poetiken. Det är lika fel att tala om en teoretisk poetik som om en praktisk poetik. Men poetiken inbegriper ändå ett slags praktikens teori och en teorins praktik.

En fördel med poetiken är att man automatiskt får en fribiljett tillbaka till Aristoteles som var den förste som försökte skilja mellan ”theoria” och ”praxis” – och som genom att urskilja dessa två begrepp lyckades urskilja ännu en dimension: ”görandet”, poesis, poein = hur man (egentligen) gör. Så införandet av poetikbegreppet är ingen nyhet, snarare ett återförande till en gammal insikt, som vårt moderna vetenskapssamhälle på ett framgångsrikt sätt lyckats förtränga.

ALLTSÅ: poetik som det aktiva frågandet om hur konst kan, bör eller skulle kunna göras. Genom att se bakåt, framåt – och kors och tvärs över textsidorna. Poetikens svar är alltid provisoriska, tidsbundna.

ALLTSÅ: något annat än estetik och något annat än retorik.

Mikropoetik: inget är för litet för att inte bli undersökt.

Makropoetik: handlar om texten och världen – men utan manifest (som är poetikens återvändsgränd eller gravplats).

Poetik kallar sig inte alltid poetik, det går utmärkt väl att syssla med poetik utan att veta om det. Den medvetna poetiken upphör i det skapande ögonblicket utan att för den skull försvinna.

Poetiken kan mycket väl vara en brygga tillbaka till vetenskaplig eller kritisk verksamhet. Men med en ny medvetenhet om form, struktur och innehåll. Med en ny lekfullhet, en ny känsla för det skapande ögonblickets irrationalitet och värdemässiga inriktning.]

Litterär teori – någonting som för det mesta kommer i efterhand, historiskt sett. Liksom det som brukar kallas ”poetik”. Men naturligtvis finns det alltid en samtida outtalad poetik.

Idag när genregränser bryts ner kan man kanske säga att teorierna om litteratur och konst blivit ännu mer (!) ”teoretiska”. Blivit till en egen avgränsad verksamhet på universiteten – med mycket liten kontakt med samtidens konstutövare.

Under åtskilliga epoker har normsystem eller en normativ poetik varit bestämmande för litteraturens utseende. I sin begynnelse var poetiken ofta sammantvinnad med frågor om språkets väsen, med grammatiska framställningar.

De indiska poetikerna var deskriptiva och filosofiskt grundade (som hos Aristoeteles): grammatik, logik, poetik – men språklig skönhet var målet. John Keats ord ”truth is beauty” skulle ha kunnat stått i en tidig sanskrit-poetik – eller rättare: ”language is beuaty”.

Charles Bernstein citerar i sin bok A Poetics (1992) Michel Foucault som i en intervju framför den inte alltför märkvärdiga synpunkten att sex är något högst intressant att ägna sig åt, men att sex som "diskurs" kan vara rejält trist. Motsatsen gäller religion: som är något högst tråkigt att ägna sig åt, men som är högeligen intressant att diskutera. Förhoppningsvis ligger ämnet för dagen – poetiken – någonstans mitt emellan sex & religion.

Alltså: poetik? Inte ett ämne utan en aktivitet i skilda riktningar, en provisorisk konstlära som problematiserar praxis och som relativiserar varje regel i relation till alla de regler som finns (– och som vid varje tid behövs).

Charles Bernstein: "Poetik är poesins fortsättning med andra medel." Det som inte syns börjar med poetikens hjälp att synas, det som syns blir osynligt. Konventioner bringas i dagen. Vi behöver konventioner, men inte alla konventioner. Vi behöver regler, men inte alla regler.
Genregränserna som gårdagens poetiktänkare var så upptagna av har i många konstarter suddats ut. (Även om genrerna lever kvar som ett slags undermedvetna men påträngande minnen.)

I de sektorer där genrelagarna fortfarande härskar, hänger detta nära ihop med en globaliserad högteknologi. Som för de massproducerade dataspelen: låg-kultur i kombination med hög-teknologi. Där programmen görs av inom konstvärden okända högavlönade kreatörer. Det är inom sektorer som dessa som genrekraven är starkast.

Det finns en dansk bok som heter Poetik – at tænke med kunst (1989).
Och det finns en tysk bok som heter Poetik als sprachteoretishes Problem (1967) – Poetik som språkteoretiskt problem.
Båda titlarna är lika bra. Eller lika träffande.
I den senare boken kan vi läsa följande: I diktningen/konsten framträder verklighetens helhet ("das Ganze der Wirklichkeit") genom ett annat modus än inom vetenskapen. "Däri ligger estetikens grundläggande problem, vilket pekar mot poetiken."

Utgångspunkten för poetiken måste alltid vara konstens/diktens språklighet. Och vad konst/dikt kan vara – och uträtta – i relation till denna språklighet. Därför är varje poetik också historiskt betingad.
Står det i den tyska boken.
I den danska boken står det:
En gång var estetik (tankar om) regler för konst. Vid 1700-talets mitt blir emellertid estetiken till en filosofisk disciplin. Inte för att konsten plötsligt behövde hjälp, men för att filosofin själv behövde hjälp. Den moderna estetiken uppstår som ett svar på en filosofisk kris – en vacklande tro på att våra idéer svarar mot verkligheten. Men något svar får man aldrig – för estetiken vill inte släppa ifrån sig frågan. Och man kan (med Arthur Danto) fråga sig: "Har konsten nått en punkt där den tvingas uppsöka sin egen filosofi?"

"I måleriets fall betalar vi för misstagen." (Viktor Sjklovskij) "En Rubens eller en Rembrant är dyra, inte för att tavlorna tog så lång tid att måla, utan för att dess värden innefattar kostnaden av alla de misstag andra målare gjort." Är det därför konstutbildningarna är så dyra – alltså för att vi i första hand betalar för misstagen?

Kants stora fråga: "Vad är skönhet? är fortfarande obesvarad, även om Kant försökte svara: "Skönhet är inget begrepp, det är ett tillstånd". Det vetenskapliga förnuftet kan inte göra världen begriplig, och (nästan) ingen talar längre om skönhet. Vi får promenera runt och se vad vi kan finna. Och om det är illusioner som styr världen – hur ser då dessa ut? I bristen på mening kan man ändå försöka sig på att ställa några praktiska frågor om ändamålsenligheten i det vi håller på med. Och om sambandet mellan skönhet och forskning. Känslan och förnuftet slåss fortfarande. Hela frågan om "poetikens" plats på Litterär Gestaltning har kanske med detta att göra. Och det verkar finnas ett ledigt poetikrum i lokalöverbokningarnas tidsålder.

Kants värld var en trygg värld – i varje fall skulle inte världen gå under om inte Gud ville det. Och eftersom det 'natursköna' var Guds verk, hade det 'natursköna' ett försteg framför det 'konstsköna'. I detta avseende har det blivit otryggare att leva. Brutaliseringen av estetiken – och av poetiken – har nått för Kant oanade höjder. Den moraliska sedlighet som Kant eftersträvade uppfattas idag knappast ha med konst att göra. Det var därför Hegel blev nödvändig.

Konsten blev för Hegel inte sedlighetens utan skönhetens domän och mänsklighetens mittpunkt. Trots att han såg sin samtid som "konstepokens slutpunkt" – "Ende des Kunstepoches". Hegels upptäckt var redan på upptäcktsstadiet på väg att ödeläggas av historien och den frambrytande moderniteten.

Rimbauds utrop: "Il faut être absolument moderne! – Man måste vara absolut modern!" ekar ännu med oförminskad kraft – och långt ner mellanstadieklassernas trendkänslighet. Och det är inför detta samtidstvång och kommunikationstvång som en konsttänkare som Adorno anlägger moteld genom att systematisera idéerna om konsten som kritik och vägran till samsyn inför övermäktiga krafter. Form har också med kritik att göra. Form gör konstverken till kritiska instanser i sig själva, menade Adorno. Och kanske försvann här både frågan om det 'natursköna' och det 'konstsköna' för att uppgå i det 'kritik-sköna'. Men inte helt.

I en nekrolog över den nyligen avlidne Jacques Derrida skrev Jürgen Habermas att vad Derrida har lärt ut är ett "inövande i det mikrologiska läsandet och uppdagandet av spår i texter som hållit stånd mot tidens tand" – och att detta kan vara ett högst legitimt självändamål. Så blev det ändå något litet kvar också åt oss – en minimal praxis (som åtminstone kan ändra oss själva). Och kanske kan man kalla det för "poetik": "en minimal praxis" i avläsandet – och i avlyssnandet – av de skillnader som förvandlar enkla eller komplicerade meddelanden till konst.

Tionde punkten – om att vi kan ta fel beträffande ”Nya och väntade arter”

I sin lysande essä om Ibsen skriver den unge George Bernhard Shaw att på tusen människor finns 700 filistrar/kälkborgare, 299 idealister och en realist. Det är väl realisten, Shaws realist, vi vill skall söka till författarutbildningar. Eller? Men det är lätt att ta fel. Även Goethe tog fel.
I Eckermanns Gespräche mit Goethe (1823) – kan man lära sig att kloka uttalanden inte behöver innebära gott omdöme i det konkreta fallet. Goethe avfärdade Heinrich von Kleist, men upphöjde Zacharias Werner, av eftervärlden ansedd som en obetydlig skald. Och tänk om Gregor Mendel, genetikens största snille som ingen trodde på, hade sökt till en skrivarkurs.

Om Gregor Mendel på skrivarutbildning:

Det finns något (eller någon) som möjliggör
och omöjliggör det vi säger. På en och samma gång.
Den närsynte Gregor Mendel ville ingen tro på,
eller kunde ingen tro på, eftersom ingen förstod
det han skrev om ärtor, om föräldraplantor,
om gula runda frön, om gröna skrynkliga frön.
Men han hade sett något före alla andra.
På kort sikt ett misslyckande.
En bestämd avsändare utan läsekrets.

Vad gör vi, vad vill vi göra
just på den här skrivarkursen
där allt är lika onaturligt naturligt
som på alla andra kurser?
Frågorna kvarstår. Är vi döda
i samma stund vi uppträder?
Bör Gregor sluta för att inte riskera
att förvandlas till en skalbagge?
En fråga för kursledningen?

Det finns gränser också för geniet,
som Göran Holmberg sa, vem han nu var.
Är Gregor Mendel död i samma stund
han uppträder inför fel läsekrets?
Platon både anbefallde och varnade
för sitt och andras bruk av Sokrates.
Det borde gå att frigöra sig från systemet,
det borde gå att bli citerbar, namnlös och läsbar
på en och samma gång – men hur?


Gunnar D Hansson

Anförande hållet på symposiet
FORFATTERSKOLE – ET NORDISK SEMINAR!
Testrup Højskole, 23. - 25. januar 2012
Arrangeret af Forfatterskolen i København og Testrups Højskoles Skrivelinje

Gunnar D Hansson

Foto: Jäger Arén

Sidansvarig: Paulin Nande|Sidan uppdaterades: 2015-06-24
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?