Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Ingela Romare

Doktorand i filmisk gestaltning.

Utbildad vid Svenska Filminstitutets Filmskola, regilinjen 1965-68. Har gjort ett 60-tal dokumentärfilmer för SVT och för biograf kring politiska, sociala och existentiella frågor.

Under 1970-talet gjorde jag (t.m. Lennart Malmer) en lång rad filmer från krigets Vietnam och från befrielsekampen i Mozambique och Guinea-Bissau.

Senare filmer är bl.a. ”Mod att leva”, ”I det förflutnas spegel”,” Om tiden, träden, kärleken och konsten”, ”Om den mänskliga själens värdighet”, trilogin ”Tro, Hopp och Kärlek” samt ”Ro i utbrändhetens tid”.

Jag arbetar också som psykoteraput och Jungiansk psykoanalytiker, utbildad vid C G Junginstitutet i Zürich, och hyser ett djupt intresse för den filmiska bildens återverkan på vårt psyke och vår mänskliga existens – i individ och samhälle.

Forskningsprojekt: Kvinnor och film

Kontakt: ingela.romare@akademinvaland.gu.se

Kvinnor och film 

En filosofisk/psykologisk undersökning av språk, makt och kommunikation i filmisk gestaltning av Ingela Romare, doktorand, filmregissör, jungiansk psykoanalytiker, leg. psykoterapeut

Den 24 oktober 2012 höll Ingela Romare sitt 50% doktorandseminarium med titeln: "En ängel vid mitt bord". En kvinnas film utifrån en kvinnas text.

Opponent och samtalspartner var Astrid Söderbergh-Widding, filmvetare och filmkritiker.

Här kan du läsa texten

Den 20 oktober 2011 höll Ingela Romare sitt 25% doktorandseminarium där hon presenterade sitt arbete: "Vad är kultur? Vad är konst? Vad är film? På spaning efter begrepp och beskrivningar gällande kultur, konst och film i konsumismens och marknadens tidevarv." Opponent var förre kulturministern Bengt Göransson.

Här kan du ladda ner Ingela Romares text.


Ingela Romare presenterar sitt forskningsprojekt
:

År 1965 kom jag som första – och då enda – kvinna in på Svenska Filminstitutets Filmskola, regilinjen. En osedvanlig uppmärksamhet ägnades mig i denna position. I en tidningsartikel frågade man sig: Blir hon vår nya kvinnliga Ingmar Bergman?

Nu har 45 år förflutit. Jag har varit verksam som dokumentärfilmare i 42 år. Jag har varit kvinna och jag har varit filmare. Sedermera har jag också utbildat mig till Jungiansk psykoanalytiker och arbetat som sådan i över 20 år.

Genom hela mitt filmarliv har jag ställt mig dessa frågor; Vad skulle det ha inneburit att bli en ny kvinnlig Ingmar Bergman? Vilka förväntningar ställdes? Varför var jag ensam kvinna på Filmskolan? Var fanns de andra? Varför är vi fortfarande så få? Handlar det om intagningskriterier? Handlar det om en oförmåga att ta sig fram? Att göra sig gällande? Eller handlar det kanske om ett annat sätt att uppfatta verkligheten och om ett annat sätt att värdera saker och ting?

Ännu i dag har man svårt att komma tillrätta med den bristande närvaron av kvinnor inom filmproduktionen. Svenska Filminstitutet har blivit uppmanat från departementet att till varje pris lösa detta problem. Med kvotering om inte annat. Och man går fortfarande bet på uppgiften.

Detta reser, menar jag, en rad intressanta frågeställningar, som jag i min forskning skulle vilja närma mig, undersöka och formulera. Det handlar nämligen, enligt min mening, inte bara om jämställdhet mellan kvinnor och män i filmens värld. Det handlar också om språk, makt och psykologi inom den filmiska gestaltningen. Detta leder i sin tur vidare till frågor om filmens – den massmediala bildens – egentliga roll inom konst och kultur överhuvudtaget och om hur gestaltandet av den massmediala bilden påverkar vår verklighetsupplevelse och därigenom vår människosyn och förutsättningarna för en verklig och levande demokrati.

Kanske är det så att bristen på jämställdhet mellan kvinnor och män i filmens värld inte bara handlar om kön utan också om något som ligger djupare; nämligen om den kvinnliga och den manliga principen (i den jungianska psykologin betecknade anima och animus) och bristen på balans dem emellan, i såväl individ som samhälle, en bristande balans som vi alla lider av både män och kvinnor och som har såväl etiska som estetiska konsekvenser för oss.

Om det är så – vilket jag blir alltmer övertygad om – så är det nödvändigt att vi uppnår en större medvetenhet om detta förhållande, om vi överhuvudtaget skall kunna förändra situationen.
Hur vill vi leva tillsammans? Hur vill vi skapa – våra samhällen, vår kultur? Detta återspeglas också i det sätt på vilket vi gestaltar, ger form och innehåll åt våra filmer.

Vad jag nu vill göra i detta mitt forskningsprojekt är att ställa samman, systematisera och formulera de reflektioner och undersökningar som jag har gjort under mitt drygt 40-åriga yrkesliv, den kunskap jag har införskaffat och förmedlat i en mängd av föreläsningar och seminarier, de erfarenheter jag har från skapelseprocesserna av mina egna filmer, till en helhet, som är möjlig att lämna vidare, både som källa till fortsatt kunskapsinhämtning och som underlag för kreativa diskussioner kring filmisk gestaltning.

Personalbilder

Ingela Romare presenterar frågeställningar kring sitt forskningsarbete

Sidansvarig: Paulin Nande|Sidan uppdaterades: 2013-02-22
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?