Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Filmhögskolan 1997-2012

Förord

I korridorerna i det gamla barnbördshuset på Linnéplatsen i Göteborg började det som skulle bli Filmhögskolan. Det började i september 1995.

Nu, 2012, är det dags att nedteckna Filmhögskolans historia. Den 1 juli 2012 bildas Akademin Valand som består av de tidigare institutionerna Filmhögskolan, Högskolan för fotografi, Konsthögskolan Valand och Litterär gestaltning. En ny historia tar fart.

Då, 1995, möttes tre personer som inte träffats förut: Göran du Rées, producent och filmskapare, Tommy Spannheden, snickare och musiker och Gunilla Burstedt, journalist och projektledare. Tillsammans ledde vi en tvåårig yrkesinriktad filmutbildning med nio studenter, hälften filmklippare, hälften filmfotografer. Utbildningen var en del av dåvarande Fotohögskolan vid Göteborgs universitet.

Två år senare antogs de första studenterna till ett nytt treårigt filmprogram. Göran du Rées blev utbildningens konstnärlige ledare, Tommy Spannheden tekniker och jag studierektor. Femton år senare har tio årskullar examinerats och ett 60-tal filmskapare lämnat Filmhögskolan.

1997 bytte Fotohögskolan namn till Högskolan för fotografi och film. Sju år senare, 2004, flyttar filmutbildningen till Viktoriagatan och bildar Filmhögskolan. Fotografiutbildningen flyttar till Storgatan och blir Högskolan för fotografi.

Att få vara med och bygga upp en helt ny filmskola i en tid när den digitala tekniken utvecklats och påverkat hela filmmiljön har varit fantastiskt. Det har varit en ynnest att få följa studenterna på deras väg genom utbildningen och ut i filmbranschen.

Vi skriver nu vår historia med de tankar och idéer som ligger till grund för vår utbildning.

Trevlig läsning!

Gunilla Burstedt
Studierektor 1995-2006
Högskolerektor 2006-2012

MODET ATT VARA PERSONLIG

Göran du Rées
Fd. professor och ämnesansvarig, Akademin Valand

Vi lever i en tid när film produceras som ren förbrukningsvara, film som pacificerar oss, fördunklar våra sinnen och tankar, film som skapar falska föreställningar om livet, människan och världen. Den internationella mediaindustrins jakt på ekonomiska vinster och stor publik ställer oss också inför faran av total konformism. Vi tvingas se samma saker, vid samma tillfällen, i alla länder, samtidigt.

Vid sidan av detta finns FILMEN, den ständigt hotade, som inte bara är underhållning, förströelse, spegelbilder eller skuggor. Det är FILMEN som gör anspråk på att ha något särskilt att berätta, som talar till oss på ett oväntat och obeskrivligt sätt. Allt blir plötsligt närvarande, vi fylls av en känsla av att vara med om något viktigt, vår samtid och de existentiella frågorna blir synliga. Det är den särpräglade individualiteten och personliga rösten i dessa FILMER, som tilltalar oss.

Det personliga tilltalet handlar ytterst om BLICKEN, det öppna mötet och dialogen som uppstår när filmaren med hela sin kropp och alla sina sinnen möter världen. Det är i denna dialog med filmarens genuina uppmärksamhet, som IDÉERNA föds. Det är genom lusten och viljan att observera människan och livet, som filmaren finner sina BILDER. Det är i detta mod att våga möta världen i dialog, som det personliga tilltalet har sin källa och förnimmelse av liv kan formas till FILM.

Sedan starten 1997 har drygt 60 filmskapare examinerats på kandidatprogrammet. I stort sett är alla idag verksamma inom området. En fjärdedel har debuterat med långfilm. Många fler har gjort starkt avtryck i det svenska filmlivet och även uppmärksammats internationellt.

När Gabriela Pichler fick stor uppmärksamhet och pris i Venedig för sin debutfilm ”Äta Sova Dö”, skrev Emma Engström i Göteborgs-Posten: ”Det är hög tid att börja prata om en Göteborgsscen även på filmens område, en scen som präglas av samhällsengagemang, mod och nya idéer om vad film är. Hon menade att Gabrielas pris också var en utmärkelse för Filmhögskolan.

Det är en fin bekräftelse på våra visioner och vårt arbete. Jag tror att alla medarbetare, studenter och alumner känner stolthet och delaktighet. När Filmhögskolan i år firar sitt 15-års jubileum (1997-2012) med webbantologin www.filmblickar.se, skriver Jonas Eskilsson i förordet: ”Filmhögskolan är ingenting. Det är bara en plats, några klipprum, salar, en studio, en bio. Det är bara prylar. Kameror. Klippdatorer. Ljus. En skola är ingenting utan människorna, visionerna och idéerna”. Men hur ska detta låta sig närmare beskrivas; tiden – människorna - visionerna - idéerna?

Med blicken vänd mot världen

Idémässigt har Filmhögskolan sina rötter och förebilder i den moderna europeiska filmen som växte fram under 1950- och 1960- talen, från den italienska neorealismen till den nya vågen i Frankrike, England, Tyskland och USA. Det är inte någon tillfällighet att de hedersdoktorer som skolan valt har stark koppling till denna tradition; Roy Andersson, Agnès Varda samt en av de främsta svenska filmkritikerna, Monika Tunbäck-Hanson. Sveriges främsta företrädare för modernismen i svensk film är Bo Widerberg och Mai Zetterling, viktiga förebilder som utgör en del av ”den goda praktiken”. De inspirerar oss fortfarande med sina nyskapande och sinnliga filmer, filmer med stark angelägenhetsgrad där nyfikenhet bryter mark mot verkligheten.

Visionerna, idéerna och engagemanget kommer också ur min egen praktik som filmare. 1960-talet var en tid av kollektivt skapande och experimentlusta. Blicken var vänd mot världen, nya produktionsmöjligheter infördes och en snabb teknisk utveckling med lättare utrustning, ljuskänsliga filmsorter, zoomobjektiv och synkron ljudupptagning möjliggjorde filmer med nytt innehåll och form. Idag kan vi se att 1960-talets tekniska utveckling lade grunden till det som vi idag kallar för det digitala paradigmskiftet, förändringen som radikalt ändrat förutsättningarna att både göra och visa film.

De filmiska uttrycken förnyas

Filmhögskolans inriktning är intimt förknippad med denna utveckling. Redan 1995 tog den digitala utvecklingen språngartad fart med Internet, e-postsystem och bredband. På kamerasidan kom de första DV-kamerorna som revolutionerade inspelning av både dokumentär- och spelfilm.

Vi var några få som såg framför oss hur den nya tekniken kunde skapa ett friare och kreativare sätt att göra film, förnya de filmiska uttrycken, nya lösningar för inspelning, redigering, distribution och visning. Och på ett helt nytt sätt möjliggöra för studenter att etablera sig som självständiga filmskapare. I våra första skisser till utbildningsplaner står det att: ”de pedagogiska målen är att bryta studenternas föreställningar om sina roller i en traditionell filmhierarki och istället göra dem till självständiga, modiga och personliga filmskapare, som vill arbeta genreöverskridande och ta fullt ansvar för både det praktiska och ekonomiska arbetet i filmprocessen”. Här uppstod genast en av de centrala frågorna för oss: vad är innebörden i själva begreppet film? Skulle det enbart vara reserverat för filmformat och stilar med huvudsaklig visning på biograf, som hade sina rötter i 1920– och 1930–talen, eller skulle begreppet film nu också innefatta former och format som utvecklats av den digitala tekniken, televisionen och Internet? Varumärken som Avid och Final Cut ersatte klippborden och DVD blev ett helt nytt distributionsformat. Gamla tankar stod mot nya, gammal teknik mot ny, debatterna bland studenter och yrkesverksamma filmare gick höga. Vi insåg att vi behövde nya begrepp för att beskriva ”den nya filmiska verkligheten”. Målet var att bli en modern filmutbildning som stod med ena foten i filmhistorien och med den andra i samtiden med blicken riktad mot framtiden.

Likt samurajen ska filmaren behärska sina verktyg

Det tog två år av intensivt arbete att övertyga region- och riksdagspolitiker, svenskt filmliv och Göteborgs universitet att en ny filmutbildning borde inrättas i Sverige. Den stora satsningen som Västra Götaland gjorde på att bygga upp Film i Väst, den första regionala filmfonden, Göteborgs Filmfestival, som redan var Nordens största filmfestival, och Sveriges Televisions ansatser i Göteborg att satsa på drama- och dokumentärfilm borde krönas med en konstnärlig filmskola på universitetsnivå.

Hösten 1997 startade Filmhögskolan inom dåvarande Högskolan för Fotografi och Film, och det är många som har del i skolans etablering. De som kom att spela en avgörande roll var Göteborgs universitets dåvarande rektor Jan Ling och filmkritikern Monika Tunbäck-Hanson. De hade stor betydelse när universitets styrelse tog beslutet att satsa strategiska medel på utbildningen. Lite stolt och provocerande deklamerade jag; ”Vi skall inte utbilda soldater i en mediearmé utan likt självständiga samurajer som både kan tänka och handskas med sitt svärd, ska filmarna behärska sina verktyg”. Den franska filmtraditionens ”Auteurteori” där filmskaparen är ”författare” till sina egna verk, var och är fortfarande förebild för skolan och skolans studenter. Det ledde till att de första fem studenterna som examinerades 2000 fick varsitt samurajsvärd, som en symbolisk gest att föra vidare.

Det personliga berättandet

Centralt för studierna var och är fortfarande seendet och lyssnandet, den filmiska gestaltningen, hantverket, teknik, teori och historia. Grunden för studierna byggde på grundforskning där bildens och ljudets uttryck undersöktes, diskuterades och praktiserades i övningar och större projekt. Alltid i förhållande till den personliga inriktningen och i relation till filmområdets historiska och samhälleliga roll.

Vid terminsstarten fick varje student varsin DV-kamera, som de kunde förfoga över under sina tre utbildningsår. De kunde direkt filma och redigera växelvis, samla fragment och göra research samtidigt. Den nya tekniken gjorde det möjligt att närma sig kompositörens och författarens arbetsmetoder. Uppmärksammade och mycket personliga filmer som ”Laura och Dr Zivago” av Titti Johnson och ”Ingeborg & Jeanette” av Jeanette Frank, 1998/99, hade kanske aldrig kunnat göras vid denna tid utan den nya digitala tekniken. I sitt examensarbete, ”Med Jaget i fokus”, 2003, Malmö Högskola, uppmärksammar Malin Hellstrand de båda filmarna och deras filmer; ”Det är ofattbart hur snabbt en stil kan etablera sig, och går det snabbt i skolvärlden borde det inte dröja länge innan vi får se den självundersökande dokumentären som en egen genre”. Idag är genren väletablerad och metoderna har sedan dess utvecklats och förfinats.

Konstnärligt mod och egensinne

En viktig del i etableringen kom att bli gränsöverskridande samarbeten med kompositionsutbildningen vid Högskolan för Scen och Musik, som bland annat ledde till det experimenterande projektet ”Diagonalsymfonin” och samarbetet med den nystartade författarutbildningen, Litterär Gestaltning, ”Från prosa till film”. Det mest omfattande samarbetet kom att bli med skådespelarprogrammet vid Högskolan för Scen och Musik. Målsättningen var, och är fortfarande, att ”lära ut konstnärligt mod och egensinne, studera hantverket för skådespelare och filmskapare, som ska tränas och praktiseras i konkreta övningar”. Med de lätta digitala kamerorna kunde filmskapare och skådespelare tillsammans snabbt studera och utvärdera sina arbeten, finna ett gemensamt språk och formulera sig kring skådespeleri framför kameran. Samarbetet utvecklade nya pedagogiska metoder och skapade förutsättningar för intressanta samarbeten som i högsta grad fick betydelse för studenternas arbetsmetoder och filmer. Idag är samarbetet självklart och omfattar gemensamma undervisningsmoment i 20 veckor utspridda över de tre åren.

Även externa samarbeten var, och är fortfarande, viktiga. Skolan har på Göteborg International Film Festival initierat och deltagit i flera seminarier kring angelägna filmfrågor, inte minst i den fristående kursen kring svensk filmpolitik och finansieringssystem 2010. Det var en kurs som drog närmare 100 personer från hela Sverige till Filmhögskolan. Samarbetet med Film i Väst och filmarbetarutbildningen i Trollhättan har också haft stor betydelse för studenternas övningar, framför allt vid produktionen av examensfilmerna.

Seendet, lyssnandet och nyfikenheten i centrum

”Konsten på film måste förkläs till nyfiken, till lust att uppdaga den svenska verkligheten: nya sidor av den, dagsljus på den, så att filmen hittar fram till dess egna ämnen”, skrev Bo Widerberg i sin stridstidskrift, ”Visionen i svensk film”, 1962. Det har på många sätt varit vägledande, men studenternas förväntningar och krav på ”att lära sig hur man gör film” och deras egen föreställning om hur film görs, har inte alltid varit lätta att uppfylla. Istället för begreppet utbildning, som direkt är kopplat till yrkesutbildning och ”anställningsbarhet”, har vi understrukit att vi skall studera och bilda oss. Det har mer att göra med studentens personliga utveckling och kritiska förhållningssätt till sin omvärld och till filmområdet. Från att ha varit en traditionell hantverksutbildning har studierna inriktats på att göra varje student medveten om sin roll som självständig filmskapare. ”Vi kan inte lära er göra film, men vi kan skapa lust och nyfikenhet och lära er SE, ’se som en kamera - höra som en mikrofon!’ ”

Nyckelbegreppen är kunskapsbildning och gestaltning. I ”filmiska samtal” fördjupar vi förmågan att analysera och formulera sig kring sitt arbete. Vi utgår ifrån att studenten reflekterar och gör en mängd val, många gånger intuitiva, vilket är extra viktigt att de blir medvetna om. Lika viktigt är kunskapen om det komplexa förhållandet mellan ”delarna” och ”helheten” i filmverken. De måste också vara förmögna att ständigt prova nya grundlösningar, bli medvetna om såväl form, storlek, resurser och visningsmöjligheter som innehåll, avsikt och varför de gör filmen. Studenten är navet i sina egna processer och skapar egna team med människor utanför skolan. Det är ett sätt att också förena den konstnärliga verksamheten med ett entreprenörskap där samarbetena utvecklas till viktiga nätverk för framtiden. Begreppet gestaltning blir på detta sätt en bättre beskrivning för en konstnärlig process och inte lika laddat som myten ”om konstnären som skapande geni”.

Nya bilder, nya visningsmöjligheter

1999 tillträdde Bo-Erik Gyberg som högskolerektor, idag rektor för Stockholms Dramatiska Högskola, och slutförde arbetet med att permanenta skolan. Med universitetets strategiska satsning och en positiv utvärdering av filmbransch och svenskt filmliv tilldelade utbildningsdepartementet Göteborgs universitet 20 mediaplatser. Det innebar att Filmhögskolan fick samma status och ekonomiska ersättning för varje student som Dramatiska Institutet. Filmutbildningens framtid var säkrad och arbetet fortsatte med att utveckla utbildningens innehåll.

Den digitala tekniken förändrade inte bara den traditionella produktionsprocessen utan också yrkesrollerna. Nya digitala verktyg för bild– och ljudredigering liksom nya och mer avancerade kameror lanserades. Som första filmskola i Europa implementerade vi den nya digitala tekniken i undervisningen. I början på 2000-talet var det möjligt att göra större och längre examensfilmer utan tung traditionell filmteknik och stora team. Studenterna inriktade sig på att erövra filmens offentliga rum, men filmerna exkluderades från skolfilmsfestivaler runt om i världen med motiveringen att filmerna var för långa som kortfilmer och att de inte hade traditionella 35 mm filmkopior.

I antagningsnämnden uppmärksammade vi utvecklingen att allt fler som sökte redan behärskade den digitala tekniken. De gjorde nu längre filmer om sina liv, egna problem, familjesituationer, identitetskriser, uppbrott från kompisar och barndomsmiljöer. Att vara ordförande för antagningsnämnden under dessa år var som att få nya och komplexa bilder av ”tillståndet i nationen”. Utvecklingen kunde på många sätt jämföras med vad som hände inom musikindustrin 20–30 år tidigare. Att göra film var inte längre förbehållet en viss klass, etnicitet eller kön.

Tack vare de betydligt lägre kostnaderna för utrustning, material och nya visningsmöjlighet blev filmen plötsligt en del av livet och unga människors sätt att kommunicera. Samtidigt genomlevde den svenska och internationella filmbranschen ett extremt paradigmskifte där biografen förlorade sin unika ställning och till stor del monopoliserades. Den vita duken fick massiv konkurrens från nya medier; fler TV-kanaler och filmkanaler, VOD (Video On Demand), Pirate Bay, YouTube, facebook och inte minst iTunes Store, som öppnade 2004 och blev ett epokskifte för hela nöjesindustrin och den digitala publiceringen. De snabba förändringarna ledde till nya omvärldsanalyser. Vi var inte längre säkra på vilken verklighet som de examinerade studenterna skulle möta efter tre års utbildning.

Filmskaparnas nya behov

2006 blev Gunilla Burstedt högskolerektor, vilket var en trygghet som garanterade skolans fortsatta utveckling. Hon hade varit med från starten och kände skolans kultur, styrkor och svagheter. Under hennes tid blev Filmhögskolan en egen självständig institution. Vi antog de första mastersstudenterna och antagningen till kandidatutbildningen lades om till vartannat år. Ett intensivt arbete startade med att utveckla forskningsstrategier och fristående kurser som kunde möta filmskaparens nya behov, bl.a ”Trampolinkursen”, en halvårskurs som gav de nyexaminerade studenterna möjligheter att planera och förbereda sig för sin etablering i det svenska filmlivet.

Under samma tid lanserades den första mobilkameran, en tvåmegapixelkamera med autofokus. När Patrik Eriksson, tidigare student på skolan, bröt ihop efter att ha blivit lämnad av sin tjej började hans kollegor och tidigare studenter Ruben Östlund och Erik Hemmendorff att filma deras samtal med sina mobiltelefoner. Resultatet blev den första svenska mobillångfilmen, ”En enastående studie i mänsklig förnedring”. Filmen fick premiär i traditionell 35mm kopia på Göteborg International Film Festival 2008 och ännu en gång fick den nya tekniken betydelse för det filmiska gestaltandet och en fingervisning om vad som skulle komma.

Nya utbildningar i en snabbt förändrad omvärld

Under 2008 inledde vi också arbetet med att utveckla flera ettåriga avancerade magisterkurser för att möta den allt snabbare förändringen inom filmområdet. Det var viktiga kurser som Producentutbildning med inriktning mot internationell finansiering för att fördjupa kunskaperna kring samproduktion och nätverksbyggande. Tillsammans med Konsthögskolan Valand inrättade vi 2010 det första magisterprogrammet med inriktning mot curator för film och video. Det var den första utbildningen i världen som fokuserade på curatorns roll att skapa nya visningsmöjligheter för film och video. Vi gjorde bedömningen att det nu var hög tid med en utbildning som riktade sig till personer som ville utveckla nya visningsformer och utställningar där video och film kunde presenteras och ses i det offentliga rummet. Kursen ledde också till ett stimulerande och viktigt samarbete med professor Francis Gooding, London Film School, som strax efter oss startade en magisterkurs för curatorer.

Ytterligare två magisterutbildningar har det senaste året utvecklats: Filmiska processer, där den egna konstnärliga verksamheten fördjupas utifrån frågeställningar om förhållningssätt, etik, estetik, metod, struktur och gestaltning samt Offentlighet och entreprenörskap, där den egna verksamheten fördjupas, möjligheter identifieras och resurser skapas för att genomföra egna idéer i den offentliga filmmiljön.

Under denna tid påbörjas också det första internationella samarbetet, som sker med the School of Cinema and Dramatic Arts i Bangalore. Ett samarbete som stöds av både Västra Götalandsregionen och Konstnärliga fakulteten.

Forskning i film

Idag har skolan en komplett miljö med utbildningar både på grund- och avancerad nivå. Sedan 2010 har vi också två doktorander i konstnärlig forskning med inriktning mot filmisk gestaltning.

Filmhögskolans första forskningsprojekt hade sitt ursprung i EU-toppmötet i Göteborg 2001. Många av skolans studenter var engagerade. Den uppmärksammade händelsen på Vasaplatsen i juni 2001 blev kulmen när polis och demonstranter drabbade samman och som slutade i kaos och förödelse. Tre personer skottskadades, en av dem allvarligt. Aldrig tidigare i svensk rättshistoria hade en enskild händelse filmats av så många kameror; av media, poliser, privatpersoner och alternativa nyhetsrapportörer från hela världen. När höstterminen startade fördes intensiva diskussioner på skolan om studenternas erfarenheter av att gestalta händelserna så trovärdigt som möjligt i förhållande till deras filmobservationer. Filmhögskolan anordnade ett offentligt seminarium, till vilket vi bjöd in filmare, journalister, producenter, forskare, polis och åklagare. Åklagare och polis visade i debatten en förvånande låg medvetenhet om mediet, vilket upprörde deltagarna och resulterade i flera debattartiklar.

Åklagarens ”bevisfilm” mot Hannes Westberg kom att bli den mest omtalade och orsakade våldsam debatt i medierna. Jag blev som sakkunnig kontaktad av SVT:s Uppdrag granskning och såg för första gången åklagarens utsaga. Det ledde till ”Skotten på Vasaplatsen – sex kriterier kring BILDEN i det digitala årtusendet” och forskningsresultatet blev en längre essäfilm, som fått betydelse för svenskt rättsväsende.

Ytterligare forskningsarbeten har sedan dess vuxit fram. 2009 fick filmproducent och professor Kalle Boman och jag beviljat bidrag från Vetenskapsrådet för projektet ”Blicken på Kopparmärra - En undersökning av praktiska begrepp i filmskapandet”, där vi fördjupar frågeställningar som finns närvarande i de förändringar som skett på filmens område de senaste 30 åren. Projektet inspirerade en av lärarna, Linda Sternö, att börja utveckla Filmhögskolans Barnfilmsskola i ett eget forskningsprojekt, Barnets Blick. Projektet har fått pedagogiska utvecklingsmedel (PU-medel) för att utforska, formulera och utveckla det konstnärliga lärandet inom filmisk gestaltning. Medel för konstnärligt utvecklingsarbete (KU-medel) har också möjliggjort att flera lärare kunnat börja forska. Hösten 2012 har vi också fått besked från Vetenskapsrådet att Anna Linders och Ingrid Rybergs forskningsprojekt om det queera och feministiska filmskapandet beviljats forskningsmedel i tre år.

Det finns tyvärr både ointresse och misstänksamhet i filmvärlden för såväl en akademisering av högre filmutbildningar som för konstnärlig forskning, trots att forskning inom film har förekommit sedan filmens födelse, både tekniskt, ekonomiskt, vetenskapligt och konstnärligt. Det har under filmens snart 120 åriga historia genererat ny kunskap, utvecklat filmspråket och nya produktionsformer. För oss är forskningen en nödvändighet för att skapa just ny kunskap, utveckla vårt ämne, nya frågeställningar som kan genomsyra och få betydelse, inte bara för våra visioner kring utbildningen och forskningen utan även för kulturlivet och vår omvärld.

Konstnärlig kvalitet och kön

Jämställdhet och likabehandling har under alla år varit en viktig del av skolans profil och i studenternas medvetandeprocess. Ytterst är detta en demokratiprocess. Både lärare och studenter har aktivt deltagit i kvinnliga nätverk som ”Wift”, (Women in film and television), och varit med att starta ”Dorismanifestet”. Flera har också varit och är engagerade i Oberoende Filmares Förbund (OFF) för att påverka den filmmiljö som de verkar i eller själva kommer att bli en del av. Den digitala tekniken har också fått betydelse för jämställdheten. De flesta som söker till skolan idag behärskar de digitala verktygen, mer eller mindre, oavsett kön.

Som en ödets ironi blev vi 2007 anmälda till Jämställdhetsombudsmannen (JÄMO) av en man som inte antagits på den fristående kursen ”Att skriva för långfilm”. Han hävdar korruption och maktmissbruk i sin anmälan. Filmhögskolan och Göteborgs universitet frikändes med samma motivering som antagningsnämnden hade haft; bristande ansökning som inte uppfyllde kvalitetskraven. Händelsen skapade debatt och visade på de komplicerade frågorna kring konstnärlig kvalitet och kön i filmens offentlighet, frågor som ständigt måste finnas närvarande i vårt arbete och fördjupas både inom och utanför våra institutioner.

Öppna dörrar mot framtiden

På många sätt är det alltid tekniken som föregår både etiken och estetiken inom det konstnärliga området. Vårt förhållande till den digitala tekniken och vår kritiska inställning till de snabba förändringarna inom filmområdet, har varit en förutsättning för framgångarna. Filmhögskolan är en stimulerande, kreativ mötesplats och det finns flera avgörande orsaker till detta. Skolans litenhet och självständighet har gjort det möjligt att snabbt korrigera felaktigheter och utveckla innehållet. Den digitala tekniken är väl implementerad i undervisningen.

Utifrån vår praktik som filmskapare liknar  vår organisation för studiemiljön mer filmproduktionens verklighet än traditionell utbildningsmiljö. Vi gör ingen skillnad på lärare, tekniker och administratörer utan ser dem som lika viktiga delar i skolans pedagogik, kunskapsbildning och verksamhet. Den ständiga dialogen mellan medarbetarna och mellan medarbetare och studenter, inte bara i planerade möten utan i de dagliga samtalen i korridorerna, har skapat en stämning av både trygghet, öppenhet och mod.

Framför allt har våra omsorgsfulla antagningsprocesser och urvalsmetoder haft avgörande betydelse. Sedan starten 1997 har närmare 1600 personer sökt, 68 % har varit män och 32 % kvinnor. En skarp blick att avläsa de sökande, en gemensam vision och tydliga antagningskriterier, har varit grunden för att slutligen hitta de 60-tal talanger som hittills antagits till kandidatutbildningen – hälften män och hälften kvinnor. Vi ser antagningsprocessen som lika viktig som examinationen. Det har hela tiden varit ett grundläggande förhållningssätt från skolan att ta ansvar för och ha tillit till talangernas personliga utveckling under hela studietiden.

Lika noggranna och omsorgsfulla har vi under åren varit vid rekrytering av nya medarbetare, där flera av dem haft stort engagemang för studenterna och deras verksamhet även efter avslutade studier. Det är en medveten och generös inställning och visar på ett kollegialt förhållande som måste ses som unikt och en stor del av studenternas framgångar i den offentliga filmmiljön. Inga dörrar har varit stängda!

Ny tid, nya utmaningar

Från 1 juli 2012 upphörde Filmhögskolan som egen institution och har nu blivit en del av Akademin Valand – en ny institution med lång tradition av film, fotografi, fri konst och litterär gestaltning. Det är fyra starka ämnen som har möjlighet att utvecklas tillsammans samtidigt som vi ska behålla varje ämnes egenart, kultur, tradition och integritet. Det sägs att konstnärliga utbildningar, institutioner och konstellationer är som mest kreativa och nyskapande under en period på 10-15 år. Sedan måste de utvecklas ytterligare, erövras på nytt av nya människor och nya idéer. Vi befinner oss där nu. Det är stora uppgifter som ligger framför oss med att bland annat bygga upp en forskningsmiljö för film, internationalisering och inte minst antagning av nya studenter. De kommer tillsammans med engagerade lärare, tekniker och administratörer att vidareutveckla ämnet Film och Filmisk Gestaltning.

Vad som kommer att hända i framtiden vet vi aldrig. Det visste vi inte för 15 år sedan heller. Jag känner stolthet över vad vi tillsammans har utvecklat och stor tillit inför framtiden och de nya utmaningarna!

Göteborg, hösten 2012

15-års antologin

Före detta och nuvarande studenter berättar om filmen, synar sina processer och berättar om sina verkligheter.

www.filmblickar.se

Sidansvarig: Cecilia Köljing|Sidan uppdaterades: 2015-06-25
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?